Ledare. Johan Ehrenberg.

2018-01-12 03:00

Så botar vi ångesten

Jo, det finns en politisk ångest. Jag får brev varje vecka från goda människor som berättar om en utveckling de kallar förfärlig. Det kan handla om hur en liten elit skor sig på alla andra, det kan handla om ett Twitterinlägg från en Trump på en tioårings nivå, eller om en ny rapport som berättar att matjorden minskar på jorden. Eller om en ny vinklad lobbykampanj som förvirrar alla diskussioner och som i grunden alltid handlar om att det går inte göra det rätta eftersom det är dyrare än att göra ingenting. Mest handlar breven om hur man själv ska orka i en värld där såväl regering som M tar över SD:s retorik och framställer 1,5 miljoner svenska medborgare som ett problem i sig.

Jag läser de där breven och fylls av hopp och glädje eftersom det faktum att man överhuvudtaget ställer frågan visar att det finns ett annat samhälle, andra krafter, en annan definition av vad som är ”ansvar”, en annan solidaritet och vetskap om att något måste göras.

Ja, något måste göras. Men det viktiga är att inse att det görs ju idag.

Av några hundratusen aktiva som faktiskt agerar.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Så hur botar man ångest?

Man träffas och pratar om att göra något ihop!

 

Organisering. Jag försöker ibland minnas 90-talet. När den ekonomiska krisen slog sönder politiken var det efter att den skapats av politiska beslut (avregleringar, bankhybris, fastighetskrasch). 90-talet var ett hemskt årtionde där nyliberalismen blev lagstadgad (se budgetpolitiken) och där inkomstskillnaderna och privatiseringen tog fart. Dessutom rasismen i spåren av Balkankriget. Samtidigt var det ett årtionde där folkrörelserna fick stryk, där de antingen anpassade sig till den nya världen och blev som alla andra (Coop, Folksam) eller byråkratiserades in i förvaltning (musik, kultur, solidaritets- och teaterrörelserna) eller passiviserades i en fackföreningsrörelse som var lamslagen. (Det politiska projektet med ett reformistiskt parti fanns inte längre. Samförståndet var borta.)

I denna vilsna tid skapades samtidigt ett motstånd i form av en ny kvinnorörelse som krävde och fick till den representation som borde varit självklar. I denna tid skapades befrielsen för lika rättigheter vad gäller kärlek och människor tog de första stora stegen in i en verklig miljömedvetenhet. Inte alla. Men många.

Själv minns jag hur vänner och likasinnade bestämde sig för att bilda en ”söndagsklubb” där den enda uppgiften var att träffas och regelbundet prata om det man tyckte hände.

Överleva nyliberalismens mäktiga grepp över medierna och berättelsen om livet.

Så enkelt? Ja, det är inte svårare än så.

Inget betyder något om det inte leder till att man gör något. Och ingen gör något utan organisering, inget händer om man inte gör det tillsammans.

Hela detta valår kommer handla mycket om att bygga rörelser. Lokalt få igång de där tankarna om ett annat gemensamt sätt att fraktas. I en stad bilda rörelser för gratis kollektivtrafik. I andra stoppa dieselbilar på väg in till city. (Passiv avgasförgiftning är inte okej.) I sociala rörelser skydda människor som staten vägrar hjälpa. På sociala medier göra vi till årets ord istället för jag (se #metoo). Det kan handla om en så enkel sak som gratis kaffe på stan. Eller ett enkelt studiemöte på ett kafé dit andra bjuds in. Eller en gemensam, alternativ statsbudget från alla de kritiska ekonomer som finns och som bara behöver ett gemensamt dokument på nätet för att räkna.

Det är lätt att bli högtidlig när man ser bakåt, diskutera historiska beslut och symboler, men tittar man ner i vardagen så är det så att alla framsteg vi människor gjort politiskt och socialt kommer av att väldigt många organiserat sig i del efter del för att man vill något annat än det de rådande säger är möjligt eller nödvändigt.

Vi kan prata rösträtt, löner, lagar mot diskriminering, rätt till pension eller abort eller en bostad … Inget viktigt är skapat av politiska beslut ovanifrån, allt är skapat av människor som slogs för förändring.

Ångesten kommer inte av att verkligheten eller utvecklingen är hemsk.

Den är inte hemskare idag än förr.

Den kommer om vi inte organiserar och förändrar.

 

Det är valår, jovisst. Men inget av de svenska partierna är förändringskrafter i samhället. Inget av dem är rörelser. Alla består av anställda – som kan göra ett bra eller uselt jobb. Alla utgår ifrån teorier om en passiv massa som ska lockas att rösta. Alla jobbar med medieteorier om hur man påverkar dessa passiva. Andra – lobbyisterna – jobbar med teorier hur de ska påverka och bromsa politikerna.

Inget av det betyder något om tillräckligt många människor säger emot.

Det enda som påverkar partipolitiken är människor som gör något utanför den. Det är den verkliga demokratin. Det här är en väldigt viktig slutsats: om du och några vänner kan få igång ett gäng som med datorn som instrument aktivt stoppar rasism (eller mansvidrigheter) i nätspel så gör det mer nytta för jämställdheten än om Fi kommer in i riksdagen (se MP:s utveckling). Om du och dina vänner kan ordna konserter utanför marknaden betyder det mer än kommunens sponsrade 100- årsjubileum. Träffar med nya svenskar är viktigare för framtiden än Ulf Kristerssons eller S-ministrars märkliga tal om svenskhet.

Politiken kommer springande efter människor som vandrar. Om ingen vandrar står de still och gör bort sig.

Jag tänker att det är för det här vi lever. Gemensamt ta små steg som kan göra de ännu större stegen möjliga. Politiskt ångest är passivitetens broder. Jag tycker att vi lever de vardagliga åren i en ständig kamp för att återerövra de tankarna vi haft. Det är som med kärlek. Den finns bara om vi varje dag försöker återerövra den genom att se varandra.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg